Filmrecension "Jalla! Jalla!"

Vad filmen handlar om

Under senaste lektionen innan påsklovet har vi sett en film. Jalla! Jalla! är en film av Josef Fares, yngre bror till Fares Fares som har en huvudrol i filmen. Han spelar rollen som Roro, och tilsammans med sin flickvän Lisa är han ett av två par som vi följer under berättelsensgång.

Roro jobbar tilsammans med Måns, hans bästis, på planteringsverket i Göteborg. De har vardera en trevlig flickvän och de har en rolig, bekymmerfri tid. Men Roros kärlek till Lisa är inte så självklar. Han är från Libanon och hans föreldrar förväntar sig att han ska gifta sig med en libanesisk kvinna, och inte med en västerländsk kvinna. Måns relation är lite lättare, eftersom de är ett västerländskt par, men han har andra problem. Han har problem med sin potens, nämligen. Han försöker att lösa sina problem med olika medel och tekniker, eftersom hans relation lider av det.

Roros far har arbetat i hela sitt liv och hittade en kvinna till honom via en bekant, Paul, vars syster blev valt för det. Yasmin heter blivande bruden, blir presenterat till Roro. Då Roro redan har en flickvän, och Yasmin absolut inte är sugen på ett arrangerat äktenskap, blir det tydligt att de inte kan glädja deras båda familjer. Yasmin är rädd att hennes familj skickar henne tillbaka till Libanon om hon inte gifter sig i Sverige. Roro tycker synd om Yasmin och de bestämmer sig för att låtsas för familjerna att de ska gifta sig, så där får Yasmin lite mer tid för att hitta en lösning. De var inte beredda på att familjen skulle börja planera både brüloppet och deras framtida gemensamma liv.

För Måns är det inte lyckliga tider, eftersom hans potensproblem börjar att angripa på hans relation. Han försöker att förändra det, till exempel prövar de rollspel, hoppas att det hjälper. Måns försöker också många artiklar från sexbutiken, som han har köpt med mycket skam. För hans andra inköp använder han Roro, och han har ingen skam att köpa de där pikant artiklar till Måns. Men trots hans ansträngningar, lyckas han inte att tillfredsställa sin flickvän. Jenny, heter hon, förstår det, men är och förblir en kvinna med sund lust och hon tappar tålamodet. Hon uppmanar Måns att hitta en läkare for problemet. Det är såklart inte så lätt för Måns, det handlar om hans manlighet nämligen.

Roro föreslår att Måns besöker hans farbror som känner voodootekniker för att bota hans potensproblem. Tyvärr är det inte så lyckad. Paul har hittat en lägenhet, under tiden, och Roro och Yasmin blir tvingande att besöka den. Det blir för mycket för Roro och han känner också Lisas tryck, som gärna vill träffa Roros familj, men han vill inte lämna Yasmin i sticket. Han får bråk med Paul och säger att lekarna måste sluta och han gör det enbart för att hjälpa Yasmin. Bakom Roros rygg ringer Paul Lisa för att hämnas och han berättar allting.

Måns har också problem. Framför mataffären har någon frågat att bevaka hans hund i några minuter. Det är inte problem, tills hunden ser en annan hund och börjar att springa och Måns tappar han. Hunden tillhör emellertid en "stor kille", som inte var så lycklig eftersom Måns har tappat hans hund. Stora killen ringde några vänner och de förföljde Måns i en strid på liv och död. Han passerar en uteservering i staden, och han ser hans flickvän Jenny med en annan man. Det är såklart en vanlig vän, men Måns tycker att det är äktenskapsbrott. Han exploderar av svartsjuka och hans flickvän blir mycket rasande. Måns har ingen tid att förlora, eftersom stora killen och hans gäng är på hälarna. Han lyckas att undrika de och går i parken, där han träffar Yasmin. De sitter tillsammans på en bänk och Yasmin pjoskar om honom. Om kärlek vid första ögonkastet finns, då blir det uppenbar: gnistan slår över mellan Yasmin och Måns. 

När Måns kommer hem, ser han att Jenny har tagit sina väskor. För Måns blir det för mycket och han öppnar fönstret och börjar slänga slumpmässiga objekt genom fönstret på vägen. Några minuter senare är polisen där och de tar Måns till poliskontoret. Roro vet nu också att Paul har ringt med Lisa och hon vet allting. Hon vägrar att släppa in Roro i sin lägenhet. Roro får ingen chansa att prata med henne, och han försöker att gå in i lägenheten längs regnpipan. En granna ser Roro och tänker att det är ett inbrott, och ringer till polisen. Roro blir också arresterat.

Roro och Måns sitter nu i fängelset. Måns kan inte glömma Yasmin och han drömmer om hon. Och sedan händer någonting särskilt: hans erektionproblem är löst och han skrikar ut det! Så där upptäcker han att Roro ocskå är i fängelset. Nästa dag, när de blir släppta, har de en tydlig mission. Roro ska göra allting för att få Lisa tillbaka, som gömt sig hos sina föräldrar. Han kan slutligen övertyga Lisa att det var ett missförstånd och han föreslår för introducera henne för familjerna, under vigselfesten hållit för honom och Yasmin. Måns är bestämd att erövra Yasmins hjärta och han förklarar sin kärlek till henne.

På vigselfesten samlar Roro all sitt mod och gör han vad han har lovat, och han presenterar Lisa för sina familjer. Familjen kan inte skratta om det och de börjar att slåss och ropar förebråelser. Roros far kan inte tolerera att Yasmins bror talar så nedsättande om hans son och hans lycka, och han ger bilnycklarna för att fly därifrån. Måns har under tiden också befriat Yasmin ut bråket. Båda paren lämnar festen och kör till bättre tider ...

Vad jag tycker om filmen

Jalla! Jalla! är en angenäm film som handlar om några lite svåra teman. Filmen försöker att bringa dem på ett roligt sätt. Det finns till exempel relationsytlighet när det finns fysiska problem, som Måns har, och också gammaldags seder använder i olika länder och religioner.

"Jalla" betyder "skynda på" på några semitiska språk. Titeln är rätt för Måns, Roro och Yasmin. Måns känner sin flickväns tryck för att prestera, och Roro och Yasmin måste lyda sina familjer och gifta sig. Allatre måste de göra någonting som de inte vill göra. Lösningen är revolten som kommer till i slutet på filmen.

Det är fantastiskt att se att Roros far, som verkar mycket konservativ, faktiskt är den enda som ger Roro sin frihet och inser att sin son förtjänar det. Filmen försöker inte att predika om teman, som faktiskt är svåra teman, och väljer en humoristisk syn. Filmen är tyvärr kanske för mycket roligt för att överbringa en budskap. Ändå blev det en roande film!

Filed under  //  persoonlijk   svenska  
Comments (0)
Posted

Hemels wit laat ons de hel zien

Zelden een weersfenomeen gezien dat enerzijds tot één van de koudste kan worden gecatalogeerd, anderzijds een zekere warmte en een gevoel van samenhorigheid en gezelligheid kan opwekken: sneeuw. Als stukjes geraspte wolk naar beneden dwarrelend, net zo stil als een veldmuis in een lege concertzaal, de vervolmaking van het aloude kerstcliché.

Ik herinner het mij nog goed welke vreugde deze winterse traktatie naar boven bracht in me, toen ik als kind 's morgens verrast werd door het verbleekte landschap dat mijn slaapkamerraam decoreerde. Het was alsof de witte gloed als een empirisch feit garant stond voor puur, kosteloos volksvermaak. Warm ingeduffeld en gewapend met louter mijn eigen fantasie, ging ik de sneeuw te lijf. Sneeuwballen maken en, als het even kon, al jennend gooien naar vrienden en omstaanders. En als een extra muts en sjaal voorhanden waren, werd de sneeuw omgetoverd tot een vreemd yetietje dat enkel kon verklaard worden als abstracte kinderkunst.

Sneeuw staat bij miljoenen kinderen gelijk aan spel en plezier. Wat een schril contrast met het tegenovergestelde gevoel dat sneeuw opwekt bij de meeste volwassenen, wanneer ze op gelijkaardige manier 's morgens ontwaken en een eerste blik werpen door hun raam. In slechts een fractie van een seconde dienen verschillende emoties zich aan, waarbij nervositeit de meest prominente is. Bij de meeste onder ons staat sneeuw immers synoniem voor ellende in het verkeer. Hoe zal de sneeuw mijn dag beïnvloeden? Zal ik wel op tijd op mijn werk aankomen en ben ik straks weer op tijd terug voor die ene persoonlijke afspraak? Vragen die niet wenselijk zijn op een nuchtere maag en voor het eerste bakje troost. 

In ons land kan sneeuw een sluwe plaaggeest zijn. Als een dief in de nacht nestelt het zich als een laag kattenkwaad op ons wegdek en verrast het zelfs de slimste weerman. Strooizout maakt geen schijn van kans meer als de sneeuw besloten heeft zich enkele centimeters dik op ons asfalt te stapelen. Het enige wat we kunnen doen is dapper vertrekken, gewapend met onze beste stuurkunsten. Diegene die het privilege van winterbanden niet hebben, zijn er meestal al aan voor de moeite. En als je dan toch thuis kan vertrekken, sta je een tijdje later onverbiddelijk weer stil in een genadeloze stroom van collega-automobilisten.

Na dit noodzakelijk winters kwaad, dat ons de laatste jaren alsmaar meer lijkt te treffen, blijven de gevolgen als een bittere nasmaak achter. Omwille van het zout dat gebruikt wordt om koning winter te bestrijden, wordt het wegdek aangetast en ontstaan er putten en scheuren. We kennen allemaal het maanlandschap waar we tegenwoordig op sommige plekken mee geconfronteerd worden. Dit veroorzaakt dan weer een kettingreactie van ad hoc herstellingen, meer files en politiek gekrakeel. Kortom, lang nadat de witte plaag ons heeft verlaten, lacht het nog steeds heimelijk in z'n vuistje.

En toch hebben we iets met sneeuw. Minstens één keer per jaar draaien we de rollen om. Proactief en geheel vrijwillig trekken wij dan naar de sneeuw, niet omgekeerd, om al skiënd of snowboardend onze semiprofessionele kunsten te tonen. We ploeteren, vallen, glijden en sliden alsof het een lieve lust is. Ach, op dat moment vergeten we alle horror die de witte kapoen ons heeft aangedaan en vergeven we hem alle zonden. Sneeuw staat dan weer garant voor datzelfde plezier en genot als van oudsher en dezelfde gezelligheid achteraf in die stube met een lekkere schnaps.

Althans, die laatste alinea geldt enkel voor sommigen onder ons. Niet voor mij, alleszins. Sneeuw heeft het bij mij definitief verkorven. En als ik daarmee moeder natuur tegen de schenen schop, in deze tijden waar het effenaf hip is om alles te appreciëren wat zij voor ons doet, dan vrees ik dat ik voor één keertje egoïstisch moet zijn. Sorry daarvoor.

Filed under  //  nederlands   persoonlijk  
Comments (0)
Posted

Twitter maakt tabula rasa in politiek België

De afgelopen dagen is er commotie ontstaan over het Twitter-gedrag van minister Vincent Van Quickenborne. Met tweets - zowel in tekst als in beeld - over gebeurtenissen in de kernvergadering, zijn eigen verantwoordelijkheden en een aantal faits divers (is het nog veilig om die uitdrukking te gebruiken, tegenwoordig?) zorgt hij voor gefronste wenkbrauwen bij pers en collega's. Wat is hier nu eigenlijk aan de hand?

Laten we eens terugkeren naar de essentie van politiek. Een politieker is iemand die, bijvoorbeeld als minister of senator, het volk vertegenwoordigt. Hij of zij is met andere woorden een spreekbuis van wat er beweegt in de samenleving en zorgt voor de politieke vertaling daarvan. In concreto wil dat dus ook zeggen dat een politieker een zekere voeling moet hebben met het voetvolk. Hoe gebeurt dat tegenwoordig? Of beter, hoe willen politici dat dit verloopt? 

Senatoren en parlementsleden hebben een achterban en meestal ook een lokaal mandaat in de gemeente of provincie waaruit ze afkomstig zijn. Dat geeft hen al een behoorlijke bron van inspiratie. Wanneer politici het echter maken als minister of premier, lijkt het me dat ze een stuk minder bereikbaar worden voor diezelfde achterban die hem of haar daar heeft gebracht. De voeling met het volk lijkt meer naar een abstract gegeven te neigen. Hoe kunnen wij als gewone stervelingen een minister bereiken? Per brief, om verzeild te geraken in een kafkaiaanse papierberg? Per telefoon, om terecht te komen bij een kabinetsmedewerker die je zo ver mogelijk van de minister probeert te houden? Er blijven niet veel mogelijkheden over. E-mail maakt een goeie kans, al is men hier ook nooit zeker dat de vraag daadwerkelijk bij de minister zelf geraakt.

Kortom, het lijkt me dat politici hun achterban vaak vergeten ... tot we verkiezingen naderen. Dan stapt menig politieker plots weer van zijn of haar vergulden pied de stal af om de commercie van de verkiezingsstrijd zijn werk te kunnen laten doen. De bereikbaarheid vergroot terug, maar ebt onverbiddelijk weer weg na de bewuste verkiezingsdag. De stijfheid doet opnieuw zijn intrede en men wringt zich terug in het eeuwenoude politieke keurslijf.

Neen. Dat is niet de manier waarop politici met hun kiezers en achterban zouden moeten omgaan. Het zijn ook maar mensen. Dat wil zeggen dat ze niet de hele dag houterig en stijf rondlopen, vergaderen en beslissingen maken. Integendeel. Het is dus belangrijk voor politici om de voeling met de mensen niet te verliezen en de aloude clichés te doorbreken en tonen dat ze ook menselijk en bereikbaar zijn. Dat moet men echter niet uitsluitend in verkiezingstijd doen, maar net zolang het mandaat loopt en in dienst is van de bevolking. Maar hoe?

Dat is eigenlijk een eerder rethorische vraag voor mij als IT'er. Dezer dagen bestaat er een arsenaal aan digitale communicatiemiddelen op internet, ter ieders beschikking en zonder dat je daarvoor een bril met dikke glazen moet dragen, puisten moet hebben en weten wat een Klingon is. Twitter, Facebook en Netlog zijn waarschijnlijk de beste voorbeelden. Een politicus kan hier zonder al teveel moeite een eigen community bouwen waar eenzijdig naar kan gecommuniceerd worden, maar waar er vooral ook een dialoog kan ontstaan. Ruimte voor vragen, kritiek en bedenkingen.

Ik kan begrijpen dat dit akelig klinkt voor de meeste politici, of toch voor diegene die al langer dan tien jaar een mandaat uitvoeren. Een algemene evolutie op het net is dat het gegeven 'privacy' alsmaar meer naar de achtergrond verdwijnt en waar het loont om publiek, zij het via een breed kanaal als internet of een ander medium, sterk uit te hoek te komen een echte crowd pleaser te zijn. Oprechte en open communicatie wordt de nieuwe standaard op internet, niet alleen politici maar ook bedrijven zullen deze trend moeten volgen. De volgende generaties zullen privacy en communicatie op een heel andere manier ervaren.

Op dit moment bevinden we ons in de overgangsfase daarvan en dat is voor veel mensen, waaronder politici, moeilijk te vatten. Dat is ook waarom er zoveel gemengde reacties zijn op het Twitter-gedrag van minister Van Quickenborne. Wat Quickie hier echter bewijst, is een sterk staaltje van moderne communicatie. Niet alleen gebruikt hij de IT-infrastructuur waar hij medeverantwoordelijk voor is, hij doet het daarenboven op een overtuigde en oprechte manier. Hij maakt zich bereikbaar. Wat maakt het uit dat er een foto van een bellende Yves Leterme op de Twitter van Quickie staat, zonder zijn vertrouwde colbert en in een eerder ontspannen sfeer? Er verschijnen zoveel foto's van Yves in allerlei posities en met allerhande gelaatsuitdrukkingen. En is het zo abnormaal om je schoenen uit te doen als je minister bent? Quickie toont dingen die u en ik normaal en dagdagelijks vinden, maar gerodeerde politici uit hun antieken keurslijf slaan.

Minister Van Quickenborne valt niets te verwijten, er is namelijk geen probleem. De voortgaande evolutie op internet op het vlak van sociale media is nu eenmaal geen weg zonder de nodige obstakels. Binnen drie jaar zullen we hier allemaal hard om lachen. Laten we die positieve gedachte in het achterhoofd houden en met een zekere nuchterheid deze hele situatie over ons heen laten gaan.

Twitter van Jimmy Cappaert

Filed under  //  nederlands   persoonlijk  
Comments (0)
Posted